SandraC

Kväll. Den enda tiden på dygnet då jag faktiskt kan tänka klart. Dåligt men klart. Det är på kvällen alla tankar komma, hat, ilska, ånger, kärlek, vänskap, förlåtelse, det är för mycket just nu. Jag klarar inte av komplicerat och allt är så mycket mer än bara komplicerat nu. Det gick över den gränsen så fort jag lärde känna dig. Det är just dethär jag inte orkar med. På dagarna händer alltid saker, saker som får mig att gå vidare, skratta och tänka på annat. Men när kvällen kommer så kommer tankarna och sågar ned en igen. Jag vill bara få bort dig, bort från mig förevigt. Jag vet att jag kan, men frågan är när. Jag önskar nu. Helst av allt vill jag bara ringa dig, träffa dig och låtsas som inget, men det är inget alternativ. Så jag ligger här och blir våldtagen av tankarna istället... Jag hatar nätterna utan dig, nätter överhuvudtaget. Jag klarar inte ensamheten av att ligga i sängen utan dig bredvid mig, du har gjort mig beroende. Ensamheten är nog värst, det ironiska är att jag är inte ensam, skuggan bakom mig av en annan finns där, men den är inte du. Varför kan en annan människa inte fylla det tomrummet du lämnat? Varför känns inget lika bra som det gjorde med dig? Varför? Du kan ju inte ha känt detsamma, eller? Tänker du på samma sak som jag om natten eller är jag ensam om det? Nätterna och ensamheten tar sakta men säkert livet av mig. Jag hatar nätterna.